aggressionsutbrott i ord.
i fredags så hade jag en glad känsla inom mig. det var äntligen dags! men det blev inte alls så, och jag förstod inte. även fast jag låtsades som att jag gjorde det. på kvällen så kom känslan igen, jag somnade gott den natten.
på lördagsmorgon så vaknade jag lika glad som jag somnat. det var idag det gällde liksom. men nej, det blev inte så. den glada känslan bara försvann och jag förstod hälften. den andra hälften ville jag bara kasta tillbaka på dig, sen ville jag skrika åt dig, jag vill gråta, jag ville bara få mig själv att förstå varför. den natten somnade jag glad igen, hoppet hade återigen tänds.
idag, söndag, då jag öppnade mina ögon så var jag inte ens glad. jag visste vad som väntade. men samtidigt så gnagde känslan att tredje gången gillt skulle funka. jag levde på det, till hälften. för jag orkade inte traska neråt en dag till. jag orkade inte tro på allting längre. det fanns andra saker att vara glad åt, och jag var glad åt dom istället. då det väl kom till sak idag, så blev jag förvånad. var det sant det som skulle hända? jag kunde inte tro det, inte förräns jag såg det liksom. men trots att jag såg allt, så kändes det inte annorlunda. jag var inte gladare för att det hänt. jag var gladare för att jag insett att det inte gjort någon skillnad.
nu är det söndagkväll och glädjen är totalt borta. jag är bara arg. även fast mina kusiner ska komma hit, umgås, fira, gratulera och äta tårta så är jag inte glad. även fast dom gör allt det hära FÖR JUST MIG så är jag inte glad. jävla fucker är det enda som kan beskriva situtationen! alla andra märker. men det kanske inte är så konstigt att alla andra märker, för dom känner mig tack vare umgänge. umgänge, duvet.
alla orden, jag litade på dom till 100%. men fortfarande så sliter du av mig allting jag har. håret, huden, köttet, nerverna, musklerna, vävnaderna, organen, allting som finns sliter du bort från mig tills bara själva skelettet är kvar. men du ger aldrig tillbaka, jag får aldrig kött på benen igen. trots att jag står och låter allting ske så ska jag vara FÖR SNÄLL MOT ALLT och ge allt tid.
det där var min helg. min fredag, lördag och min söndag.
"til now, i always got fine on my own", så sjunger Celine Dion i låten Alone. och jag kommer fortfarande att klara mig fint!
peace!
juliamånsson.
på lördagsmorgon så vaknade jag lika glad som jag somnat. det var idag det gällde liksom. men nej, det blev inte så. den glada känslan bara försvann och jag förstod hälften. den andra hälften ville jag bara kasta tillbaka på dig, sen ville jag skrika åt dig, jag vill gråta, jag ville bara få mig själv att förstå varför. den natten somnade jag glad igen, hoppet hade återigen tänds.
idag, söndag, då jag öppnade mina ögon så var jag inte ens glad. jag visste vad som väntade. men samtidigt så gnagde känslan att tredje gången gillt skulle funka. jag levde på det, till hälften. för jag orkade inte traska neråt en dag till. jag orkade inte tro på allting längre. det fanns andra saker att vara glad åt, och jag var glad åt dom istället. då det väl kom till sak idag, så blev jag förvånad. var det sant det som skulle hända? jag kunde inte tro det, inte förräns jag såg det liksom. men trots att jag såg allt, så kändes det inte annorlunda. jag var inte gladare för att det hänt. jag var gladare för att jag insett att det inte gjort någon skillnad.
nu är det söndagkväll och glädjen är totalt borta. jag är bara arg. även fast mina kusiner ska komma hit, umgås, fira, gratulera och äta tårta så är jag inte glad. även fast dom gör allt det hära FÖR JUST MIG så är jag inte glad. jävla fucker är det enda som kan beskriva situtationen! alla andra märker. men det kanske inte är så konstigt att alla andra märker, för dom känner mig tack vare umgänge. umgänge, duvet.
alla orden, jag litade på dom till 100%. men fortfarande så sliter du av mig allting jag har. håret, huden, köttet, nerverna, musklerna, vävnaderna, organen, allting som finns sliter du bort från mig tills bara själva skelettet är kvar. men du ger aldrig tillbaka, jag får aldrig kött på benen igen. trots att jag står och låter allting ske så ska jag vara FÖR SNÄLL MOT ALLT och ge allt tid.
det där var min helg. min fredag, lördag och min söndag.
"til now, i always got fine on my own", så sjunger Celine Dion i låten Alone. och jag kommer fortfarande att klara mig fint!
peace!
juliamånsson.
Kommentarer
Trackback
