juliamånsson.

har ni nån gång känt att ni verkligen velat strypa en person, men senare börjat få ett bättre öga för den och tänkt att; "jag kanske trots allt inte vill strypa honom/henne. det är ju inte så farligt, egentligen.." fast så fort ögat blivit helt öppet och bra så kommer något slags återfall och plötsligt ser ni allting så himla självklart? ni inser vilka jätteorsaker det finns för att peta ut det öga som börja se bra på personen. ni vill återigen strypa honom/henne eftersom ni har era ruskiga orsaker. men precis när ni ska ta steget och stoppa händerna runt halsen på erat hatobjekt, då inser ni att det kanske inte är så farligt ändå. tanken om att det bara är en svacka i livet, eller att det är mensen som är på gång kommer upp och ni drar tillbaka händerna, stoppar ner dom i fickorna igen och vänder på klacken. ni börjar småle åt hela situationen som pågått och kan faktiskt inte förstå varför ni en gång, alldeles nyss velat ta död på den här människan. PANG! det bättre ögat försvinner och ni ser allting precis hur det egentligen var, så som alla andra såg då ni själva var förblindade och den här gången har det bättre ögat försvunnit, för en mycket lång tid. nu så känner ni bara irritation mot allting som har med den här personen att göra! allting som den säger, skriver, visar, alla känslor, kroppspråket, utseénde, vad som helst. ni hatar liksom hela personen och stör er fullkomligt på dess existens! har ni nån gång känt så?