juliamånsson.

ha, jag tycker det är så komiskt hur livet är uppbyggt. hur snabbt en verklighet, som bara för några veckor sedan var paradiset och drömmen som är för bra för att vara sann och för bra för att drömmas, kan gå till allt du har fruktat; ett rent helvete, den dära mardrömmen och det som kan knäcka dig tusen gånger om. det är som om livet i sig är till för att testa ens gränser, hur många gånger kan man ställa sig upp och keep on walking. är det livets stora fråga, eller är frågan; kommer jag någonsin att hitta den rätta ? 

en dag i detta liv kan bestå av glädje i överflöd för att sedan glädjen ska övergå till den största sorg du har mött i ditt liv, den sorg som får dig att gråta tårar av blod.  men lättnaden, och kanske lycka, kommer sakta smygande och kommer så småningom att hitta fram till livets tempel. då kanske glädjen kommer tillbaka för ett sedan på nytt besegras av sorgen ? och det värsta i hela livet är nog att det kan vara samma person/händelse/tillfälle, eller nånting annat, som fått dig att känna på dessa två saker som livet erbjuder. är inte livet komiskt ?